Puff

Jag har träffat människor som jag alltid önskat att jag vore som. Jag vill hela tiden stjäla den biten av dem som jag önskar att jag kunde ha. Men jag måste börja inse de nu. Det går inte. Jag har alltid önskat mig en bit från min bror, syster, pappa, gitarrlärare, svenskalärare, kvinnan på bussen härom dagen, en av mina näraste vänner nästan alla jag möter. Jag ser inte mig själv. Utan det som finns nu är någon slags frankenstein, om ens de? Mitt desperata försök att hela tiden leva strukturerat går inte. Jag kommer på mig väldigt ofta och känner hur klumpen i halsen växer för jag vet att det som sker är inte på mina villkor det är inte jag. Mitt eviga försök till att stjäla andras bitar för att kunna sätta på mig själv? Detta är resultatet, ett förvirrat objekt som yr omkring. Sakta men säkert ska jag börja pussla ihop mig själv kanske det visar sig att jag redan har någon bit som jag tycker att jag saknat eller velat ha. Jag kan inte var som min syster, bror, gitarrlärare eller svenskalärare. Hur mycket jag än vill. Har insett det nu.